Usla råd alltför dyra

15 december, 2015

Den underbart kritiske Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet, har nu skrivit en krönika i Fokus om kostsamma folkhälsoråd: Usla råd alltför dyra – Fokus.

När jag började doktorera under mitten av 1990-talet granskade Agnes Wold tillsättningen av forskartjänster inom det medicinska området. Genom en objektiv jämförelse av kvinnliga och manliga sökande kunde hon påvisa en enorm diskriminering. Om jag inte minns fel fick de som ledde det dåvarande medicinska forskningsrådet avgå på grund av granskningen.

Under senare tid har Agnes Wold börjat kritisera alla illa grundade folkhälsoråd, bland annat under sitt sommarprat 2014.

Farligt att ge illa grundade folkhälsoråd

Hennes krönika i Fokus sätter fingret på ett viktigt problem: att det går att ge folkhälsoråd på rena gissningar eller på statistiska samband. Hon jämför med läkemedel där det krävs välgjorda vetenskapliga studier för ett godkännande och dessutom en noggrann dokumentation av eventuella biverkningar. Citat: ”Så noggrann är man inte när det gäller råd. Här tycks det räcka om några centralt placerade personer känner ett behov av att ge ett sådant. Att man tar så lätt på saken beror på den felaktiga föreställningen att små enkla råd inte kan vara så farliga som läkemedel. Ingenting är mer felaktigt – råd kan vara livsfarliga.”

Ett sådant råd är så klart att vi skulle undvika fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet. Ett annat råd som jag snart tror kommer att få enorm kritik är att föräldrar ska ge spädbarn välling eller pulvergröt. I Smakäventyret kan du läsa om de stora vetenskapliga studier som nu visar att svenska spädbarn oftare än andra barn drabbas av glutenintolerans, en autoimmun sjukdom som bryter ner tarmluddet, sannolikt eftersom välling och pulvergröt innehåller så mycket gluten.

En stor eloge till Agnes Wold! Det behövs fler läkare som är lika kritiska som hon.


Fetma under graviditet – illa för både kvinna och barn

24 november, 2015

Idag har Läkartidningen en artikel om hur fetma under graviditeten ökar risken för missfall, missbildningar och komplikationer under förlossningen: Fetma under graviditet ökar risken för både kvinna och barnEn kort sammanfattning: det är (minst sagt) bra om mamman har en normal vikt under sin graviditet.

Artikeln fick mig att tänka på mina egna graviditeter. Under den första var jag enormt hungrig. Jag vikarierade på Dagens Nyheter och ville prestera bra, samtidigt som jag var trött. Skulle jag orka jobba kunde jag inte samtidigt slåss mot hungern. Så jag åt det jag behövde. Resultat: en enorm viktuppgång.

När min dotter föddes blev jag smått chockad när en stor del av magen var kvar efter förlossningen. Det kändes tungt. Hur skulle jag orka banta mitt i bebisdimman? Jag hade bantat tillräckligt många gånger för att inse hur förbenat jobbigt det var. Dessvärre verkade inte heller amningen leda till någon viktnedgång för mig. Min dotter var liksom ingen storätare.

En GI-kost blev min räddning

Ibland kan jag undra vad som skulle ha hänt om inte en annan förälder i min ”mammagrupp” hade börjat prata om att hon hade testat en GI-kost. På långsamma kolhydrater, och utan kaloriräkning, hade hon gått ner i vikt. Helt otroligt tänkte jag. Det måste jag pröva.

Det fungerade. Jag gick ner ganska många kilon, vilket var tur eftersom jag snabbt blev gravid igen. Under min andra graviditet åt jag en GI-kost och hungern var inte alls lika besvärlig. Vikten höll sig konstant.

När jag var ute och sprang på min 46-årsdag tänkte jag på allt detta. Benen kändes lätta. Jag flög fram längs med Årstaviken här i Stockholm. Solen glittrade i vattnet. Tänk om jag – precis som min mamma – hade trott att lightprodukter och kaloriräkning var enda lösningen på mina viktproblem? Tänk om jag hade fortsatt med den där eviga bantningen? Hur skulle mitt liv ha sett ut då? Skulle jag ens ha orkat springa?

Jag är så evinnerligt tacksam för att GI-kosten och lågkolhydratkosten slog igenom under min livstid. Efter att ha läst artikeln Läkartidningen inser jag att att kost under graviditeten måste upp på Kostfondens långa ”att-göra-lista.” Trötta blivande mammor behöver bättre hjälp att hålla normal vikt under graviditeten.


Vaggan till graven – ett konstverk om vårt liv med läkemedel

17 november, 2015

Läkemedel

Har just kommit hem från en långhelg i London. Snubblade över detta konstverk på British museum: Vaggan till graven. Det visar en livstidskonsumtion av receptbelagda läkemedel för en genomsnittlig brittisk kvinna och man. Konstnärerna Susie Freeman och David Critchley har utvecklat installationen tillsammans med allmänläkaren Liz Lee. Det är en 14 meter lång textilie där 14 000 piller är invävda. IMG_3664Vanliga huvudvärkstabletter och andra receptfria läkemedel är inte med.

Vissa läkemedel är likartade för både män och kvinnor. Till exempel får vi alla en spruta med vitamin K när vi föds och de flesta tar några kurer antibiotika. Andra läkemedel är mer könsspecifika. Den genomsnittliga mannen får läkemedel mot astma och hösnuva i ungdomen, men behöver ganska lite piller fram till 50 års ålder. Sedan från han högt blodtryck och diverse andra problem. Under sina sista tio år i livet tar han lika mycket mediciner som under sina första 66 år. Han dör av en stroke 76 år gammal.

Kvinnan i konstverket tar p-piller som ung och hormonpreparat i övergångsåldern. Hon får en framgångsrik behandling mot bröstcancer. Sedan utvecklar hon artros och typ 2-diabetes. Hon lever tills hon blir 82 år.

Vårt längre liv bygger på läkemedel

Den långa väven gav ett svindlande perspektiv. När jag pratar om sockrets farlighet menar en del att vi ju faktiskt lever längre, det senaste århundradets kostförändring skulle därför inte kunna vara så farlig. Mitt svar brukar vara: vad skulle hända om vi tog bort alla läkemedel? Skulle vi fortsätta leva lika länge om vi slutade använda blodtryckssänkande och blodsockersänkande mediciner? Och hur skulle det gå med det ökande antalet fall av bröstcancer, som följer i fetmans fotspår? Jämfört med på 1970-talet får numera dubbelt så många 50-åriga kvinnor bröstcancer. Vill vi leva så?

Själv känner jag tveklöst att svaret är nej.


Theodor Kallifatides om svensk matkultur: ”Allt var sockrat”

1 oktober, 2015

När forskare pratar ”medelhavskost” framhåller de ofta olivolja, fisk och bönor som nyttigt, men samtidigt var den traditionella medelhavskosten extremt låg på socker. Det pratar man alldeles för sällan om. När jag i går kväll lyssnade på Martin Wicklins Söndagsintervju (P1), gav filosofen och författaren Theodor Kallifatides uttryck för detta. Han flydde från Grekland till Sverige år 1964. När Kallifatides börjar prata om sin första tid i Sverige och om svensk mat följer denna konversation:

Theodor: På den tiden fanns det inga invandrare som inte fick problem med magen och med tänderna – det var de två vanligaste åkommorna.
Martin: Men varför det?
Theodor: Det var maten.
Martin: Med varför?
Theodor: Allt var sockrat.
Martin: Allt var sockrat?
Theodor: Ja, allt. Limpor och bullar och vad du ville. Kaffe och så. Människor som kom från medelhavet som inte var vana vid det – men även från andra delar av världen – var inte vana vid den här söta dieten. Jag fick själv – jag minns inte hur mycket – men över tio hål i tänderna det första året i Sverige.
Martin: På allt socker i maten… Och jag menar om man kommer från Grekland. Man äter vitlök och tomat… Vitlök – vart köpte du det någonstans? Fanns det ens i affären i Sverige?
Theodor: Faktum är att jag inte såg det på den tiden. Men det var mycket som jag inte…jag kunde inte hitta en sardinburk där sardinerna var salta utan de var bara söta i tomatsås.

Den traditionella medelhavskosten – en lågsockerkost

Att grekerna åt extremt lite socker under 1900-talets mitt bekräftas av ”The Seven Country Study.” Det är den vetenskapliga studie som ligger till grund för rådet om att vi skulle äta en lågfettkost. I studien följde man greker på Kreta och Korfu. De drabbades extremt sällan av hjärtinfarkt. Här föddes tankarna om att olivolja och medelhavskost är nyttigt, men i en publikation 1971 redogjorde forskarna även för sockerinnehållet i kosten. De grekiska öborna fick endast runt 2,5 procent av sina kalorier från tillsatt socker.

En statlig utredning från 1930, ”Utredning i sockerfrågan,” ger också stöd för att medelhavskosten var en lågsockerkost. Enligt den fick sydeuropéer i sig endast 10 kilo socker per person och år, vilket kan jämföras med dåtidens svenskar som åt runt 40 kilo per person och år.

När jag intervjuar olika forskare påstår de ofta att Livsmedelsverket har rekommenderat oss att äta en medelhavskost, men de 10 energiprocent socker som Livsmedelsverket tillåter ingår alltså inte alls i en sådan kost. Här kan du själv lyssna på Theodor Kallifatides:

Och lyssna på hela intervjun vettja. Den ger perspektiv på tillvaron. Vi må leva i ett land med en söt matkultur, men vi lever också i ett fritt land där den som lär sig svenska genom att läsa Strindberg (först översatt från svenska till engelska, och sedan från engelska till grekiska) kan plugga på universitetet och bli en framgångsrik författare.


Typ 1-diabetes – vårdens gissningar kan orsaka tidig död

5 september, 2015

Grundaren av Facebookgruppen och sajten Smarta diabetiker, Marie Nehagen, gick nyligen bort i sviterna av typ 1-diabetes. Hon blev 38 år gammal. Sedan tonåren hade hon haft diabetes och njurarna var slut. Ett högt blodsocker mer än halverade hennes livslängd.

I ett öppet brev till alla som arbetar med diabetespatienter vill nu Smarta diabetiker ha svar på följande frågor:
– varför får inte diabetiker som valt lågkolhydratkost adekvat stöd?
– varför omvärderas inte kostråden till diabetiker när så många kan uppvisa en förbättrad hälsa av lågkolhydratkost?

Antalet fall av typ 1-diabetes har fördubblats

Antalet barn som får typ 1-diabetes har fördubblats sedan 1970-talet och man vet att sjukdomen i genomsnitt förkortar livet med ungefär 10 år. Cirka en tredjedel har gener som gör att njurar och ögon tar stor skada av högt blodsocker. När jag intervjuade Karl Tryggvarsson på KI, som studerar detta, sa han: När en diabetespatient börjar få njursjukdom är det nästan som en dödsdom. Femårsprognosen för den som hamnar i dialys är lika dålig som för kvinnor som har fått äggstockscancer. 

Nyligen kom också en rapport som visade att diabetes ökar risken att unga kvinnor ska få en hjärtinfarkt sex gånger

Det råder ingen tvekan om att ett högt blodsocker orsakar en för tidig död för många människor. Ändå har ingen någonsin undersökt om personer med typ 1-diabetes kan leva längre om de undviker att äta så mycket kolhydrater, så att de får ett lägre och jämnare blodsocker. Tvärt om får många rådet att äta enligt tallriksmodellen, där kolhydrater ska utgöra majoriteten av energiintaget. Men att dessa kostråd skulle vara bra för personer med typ 1-diabetes är bara en ren och skär gissning. När en statlig expertgrupp gick igenom forskningen på området Mat vid diabetes 2010 blev slutsatsen: Det råder uppenbar brist på studier av personer med typ 1-diabetes.

När jag hör om personer som Marie Nehagen gör det så extremt ont i hjärtat. En annan person som nyligen har berättat om hur svårt det är att ha ett barn med typ 1-diabetes är Ulla Bomark i boken Det måste bero på dig, Mia!

De frågor som smarta diabetiker nu ställer är minst sagt befogande. Faktum är att jag själv har lust att trycka upp någon ansvarig vårdgivare mot väggen och fråga vad i helvete dom håller på med. Men det är ju inte så konstruktiv. Istället jobbar jag vidare med Kostfonden. Stöd oss – hjälp oss att bygga en stark fond som kan rädda liv.