En hyllning till modet att ifrågasätta

8 april, 2013

Härmed vill jag hylla alla människor som vågar stå upp och säga emot en etablerad sanning. Som har rättspatos och civilkurage. Som vågar skrika när de tror att något är fel. Även om det kostar på. Så kallade whistleblowers.

En av dessa modiga människor är Annika Dahlqvist, den läkare som var först i Sverige med att offentlig förespråka LCHF-dieten som behandling mot övervikt och diabetes.

Jag blev alldeles sorgsen när jag idag läste en intervju med henne i Sundsvalls tidning: ”Väljer tystnaden – trots att hon hade rätt”. Hon berättar om den strid hon tog mot massvaccinering under svininfluensan. Hon blev då utsedd till ”årets förvillare” av föreningen Vetenskap och Folkbildning. De tog också upp hennes utsagor kring LCHF och cancer som förvillande.

Med facit i hand fick hon rätt. Ett hundratal barn drabbades av narkolepsi, mycket troligt på grund av svininfluensavaccinet. De lider svårt att sin sjukdom.

Att lågkolhydratdiet skulle kunna hjälpa vid cancer, är något jag själv skriver om i Ett sötare blod. Modern molekylärbiologisk forskning ger all anledning att tro höga insulinnivåer i blodet eldar på cancer. Vid ett av världens största cancersjukhus, MD Anderson i USA, ger man också råd om att dra ner på socker och snabba kolhydrater vid cancer. Men här i Sverige bestraffas en läkare som vågar påstå något sådant.

Det sorgliga i detta är att Annika Dahlqvist aldrig har fått upprättelse. Föreningen Vetenskap och Folkbildning borde ge henne en offentlig ursäkt. Det som gör mig riktig arg är också att en hel del människor som jag som numera anser att LCHF faktiskt kan vara till hjälp vid till exempel övervikt och diabetes, ändå av någon anledning är kritiska till doktor Dahlqvist. Uttrycket ”skjut budbäraren” gäller i allra högsta grad här. Det är så fegt att det smäller om det.

Det här har fått mig att tänka på en liknande läkare. För några år sedan intervjuade jag den läkare som diagnostiserade det första hiv-fallet i Sverige. När hon varnade för det nya viruset, åkte hon på stryk. Men hon var enormt modig. När en ansvarig på Socialstyrelsen gick ut i media och sa att epidemin nu började lugna sig (tre personer hade fått sjukdomen i Sverige), gick hon personligen hem till honom och ringde på dörren. Hon sa åt honom att aldrig mer fick säga något så dumt. Som infektionsläkare visste hon hur virus sprider sig och att de tre konstaterade fallen bara var toppen på ett isberg.

Och hon fick rätt. Det vidriga viruset döda hundratals människor här i Sverige. Hon fajtades också för att patienter med aids skulle få vård. En del andra inom vården ville helst slippa se dem på sin klinik.

Jag känner inte Annika Dahlqvist. Men jag ser likheter mellan henne och den modiga infektionsläkaren. Jag beundrar dem båda, för jag beundrar mod. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Vi måste kunna diskutera saker öppet, vara kritiska och ifrågasätta etablerade sanningar. Bara för att någon ifrågasätter ”sanningar”, får vi inte slå under bältet. Alla behöver inte tycka lika och alla måste ha rätt att vara kritiska, utan att bli utsedda till årets förvillare.