Läsare: ingen tänkte på att det kunde vara diabetes

17 februari, 2013

Efter föredraget på akademibokhandeln fick jag mejlet nedan från en lyssnare. Det är mycket tänkvärt. År ut och år in har hon haft problem med extrem törst och kissnödighet, utan att någon har uppmärksammat att det kunde vara diabetes.

”Jag var och lyssnade på dig på Akademibokhandeln igår. Det var ett väldigt bra föredrag, men en sak du sade fick mig verkligen att haja till och komma ihåg något som jag vetat sedan jag var barn men av någon anledning glömt bort, nämligen att överdriven kissnödighet och törst är klassiska tecken på diabetes. Jag mätte mitt blodsocker igår och värdena var inte särskilt exceptionella, det gick från 4,8 till 7,5 efter att ha ätit godiset (och citrusdesserten). Men detta var efter att ha ätit lågkolhydratkost i drygt en månad. Som många andra började jag med lågkolhydratkost för att få stopp på mitt extrema sockersug, så att blodsockret inte åker berg- och dalbana hela tiden, vilket för mig ofelbart leder till övervikt. Och jag har mycket riktigt gått ner rejält i både vikt och midjemått sedan i början av januari. Men den största effekten av att äta lågkolhydratkost har för mig varit något helt annat och oväntat.

Hade svårt med längre jobbmöten

Jag har under flera år nu plågats av en kombination av överdriven kissnödighet och extrem törst. Även enkla uppgifter som att handla mat, att sitta igenom ett längre jobbmöte, att gå på bio eller att pendla till jobbet utan att ha tillgång på toalett har varit väldigt jobbiga eftersom jag upplevt att jag riskerat att kissa på mig. När jag väl varit på toaletten blev jag dessutom ofta kissnödig igen inom bara några minuter. För att göra det hela ännu värre har jag samtidigt ofta varit väldigt törstig, ibland till och med så till den milda grad att jag druckit så mycket vatten att jag bokstavligen kräkts men ÄNDÅ fortfarande haft brännande törst. Naturligtvis blev dessa två problem tillsammans snabbt en ond, självförstärkande och dessutom ångestskapande cirkel.

Jag var dock tvärsäker på att problemen enbart var psykologiska. Av någon anledning slog det mig aldrig att fundera på om det kunde finnas en bakomliggande fysiologisk orsak. Inte förrän jag började äta lågkolhydratkost, och båda problemen plötsligt försvann! Detta har nu i efterhand fått mig att undra om jag faktiskt låg mycket närmare gränsen för diabetes typ 2 än jag trodde innan jag började med lågkolhydratkost. Jag vet sen några år tillbaka att jag har PCOS, som ju är kopplat till det metabola syndromet, så det är inte otänkbart att jag även kan ha fler aspekter av samma sjukdomsgrupp.

Trodde att det var psykologiska problem

Tyvärr är den blodsockermätning jag gjorde igår den första jag någonsin gjort, så jag vet inte vad mitt blodsockervärde var innan jag började äta lågkolhydratkost. Därför kommer jag aldrig att få veta hur nära gränsen jag var, och om mina problem verkligen berodde på diabetes eller om problemen trots allt berodde på något annat. Men frågan är varför jag inte reagerade tidigare. Varför gick jag aldrig och kollade mitt blodsocker under dessa år? Som molekylärbiolog och forskare har jag ägnat massor av tid åt att studera människans fysiologi, biokemi och sjukdomar. Varför var jag då så tvärsäker på att det ”bara” var ett rent psykologiskt problem när jag ju VISSTE OM att kombinationen överdriven törst och kissnödighet är klassiska symptom på diabetes? Och varför reagerade ingen av alla de läkare och sjuksköterskor jag varit hos, eller de läkare och sjuksköterskor jag umgås med på fritiden, och tog upp frågan om jag inte borde testa mitt blodsocker? Inte ens när jag blev remitterad till en dietist för min övervikt var det någon som brydde sig om att kolla blodsockret!

Det jag vill säga är att trots alla larm om att diabetes typ 2 ökar, även inom familjer som inte tidigare haft diabetes, så känner inte ens människor som verkligen borde veta bättre igen diabetes i praktiken och tänker därför inte på att kolla blodsockret när man börjar få symptom som borde vara uppenbara varningssignaler. Och det är allvarligt, eftersom läkare idag nästan aldrig kollar något annat än det du faktiskt söker hjälp för. Inte ens när symptomen är uppenbara! Så man måste själv kunna känna igen symptomen och söka hjälp för rätt sak, annars kan man i värsta fall råka riktigt illa ut. Men även om man har kunskaperna, hur många klarar i verkligheten att koppla bort känslor, önsketänkande och förutfattade meningar och på ett logiskt och rationellt sätt tillämpa dessa kunskaper på sig själv på det sättet? Uppenbarligen inte jag i alla fall!”