Läsare: ingen tänkte på att det kunde vara diabetes

17 februari, 2013

Efter föredraget på akademibokhandeln fick jag mejlet nedan från en lyssnare. Det är mycket tänkvärt. År ut och år in har hon haft problem med extrem törst och kissnödighet, utan att någon har uppmärksammat att det kunde vara diabetes.

”Jag var och lyssnade på dig på Akademibokhandeln igår. Det var ett väldigt bra föredrag, men en sak du sade fick mig verkligen att haja till och komma ihåg något som jag vetat sedan jag var barn men av någon anledning glömt bort, nämligen att överdriven kissnödighet och törst är klassiska tecken på diabetes. Jag mätte mitt blodsocker igår och värdena var inte särskilt exceptionella, det gick från 4,8 till 7,5 efter att ha ätit godiset (och citrusdesserten). Men detta var efter att ha ätit lågkolhydratkost i drygt en månad. Som många andra började jag med lågkolhydratkost för att få stopp på mitt extrema sockersug, så att blodsockret inte åker berg- och dalbana hela tiden, vilket för mig ofelbart leder till övervikt. Och jag har mycket riktigt gått ner rejält i både vikt och midjemått sedan i början av januari. Men den största effekten av att äta lågkolhydratkost har för mig varit något helt annat och oväntat.

Hade svårt med längre jobbmöten

Jag har under flera år nu plågats av en kombination av överdriven kissnödighet och extrem törst. Även enkla uppgifter som att handla mat, att sitta igenom ett längre jobbmöte, att gå på bio eller att pendla till jobbet utan att ha tillgång på toalett har varit väldigt jobbiga eftersom jag upplevt att jag riskerat att kissa på mig. När jag väl varit på toaletten blev jag dessutom ofta kissnödig igen inom bara några minuter. För att göra det hela ännu värre har jag samtidigt ofta varit väldigt törstig, ibland till och med så till den milda grad att jag druckit så mycket vatten att jag bokstavligen kräkts men ÄNDÅ fortfarande haft brännande törst. Naturligtvis blev dessa två problem tillsammans snabbt en ond, självförstärkande och dessutom ångestskapande cirkel.

Jag var dock tvärsäker på att problemen enbart var psykologiska. Av någon anledning slog det mig aldrig att fundera på om det kunde finnas en bakomliggande fysiologisk orsak. Inte förrän jag började äta lågkolhydratkost, och båda problemen plötsligt försvann! Detta har nu i efterhand fått mig att undra om jag faktiskt låg mycket närmare gränsen för diabetes typ 2 än jag trodde innan jag började med lågkolhydratkost. Jag vet sen några år tillbaka att jag har PCOS, som ju är kopplat till det metabola syndromet, så det är inte otänkbart att jag även kan ha fler aspekter av samma sjukdomsgrupp.

Trodde att det var psykologiska problem

Tyvärr är den blodsockermätning jag gjorde igår den första jag någonsin gjort, så jag vet inte vad mitt blodsockervärde var innan jag började äta lågkolhydratkost. Därför kommer jag aldrig att få veta hur nära gränsen jag var, och om mina problem verkligen berodde på diabetes eller om problemen trots allt berodde på något annat. Men frågan är varför jag inte reagerade tidigare. Varför gick jag aldrig och kollade mitt blodsocker under dessa år? Som molekylärbiolog och forskare har jag ägnat massor av tid åt att studera människans fysiologi, biokemi och sjukdomar. Varför var jag då så tvärsäker på att det ”bara” var ett rent psykologiskt problem när jag ju VISSTE OM att kombinationen överdriven törst och kissnödighet är klassiska symptom på diabetes? Och varför reagerade ingen av alla de läkare och sjuksköterskor jag varit hos, eller de läkare och sjuksköterskor jag umgås med på fritiden, och tog upp frågan om jag inte borde testa mitt blodsocker? Inte ens när jag blev remitterad till en dietist för min övervikt var det någon som brydde sig om att kolla blodsockret!

Det jag vill säga är att trots alla larm om att diabetes typ 2 ökar, även inom familjer som inte tidigare haft diabetes, så känner inte ens människor som verkligen borde veta bättre igen diabetes i praktiken och tänker därför inte på att kolla blodsockret när man börjar få symptom som borde vara uppenbara varningssignaler. Och det är allvarligt, eftersom läkare idag nästan aldrig kollar något annat än det du faktiskt söker hjälp för. Inte ens när symptomen är uppenbara! Så man måste själv kunna känna igen symptomen och söka hjälp för rätt sak, annars kan man i värsta fall råka riktigt illa ut. Men även om man har kunskaperna, hur många klarar i verkligheten att koppla bort känslor, önsketänkande och förutfattade meningar och på ett logiskt och rationellt sätt tillämpa dessa kunskaper på sig själv på det sättet? Uppenbarligen inte jag i alla fall!”



  • Alla som har övervikt är minst prediabetiker – någonstans läste jag att ”övervikt är kroppens försvar mot för högt blodsocker” en formulering som jag aldrig stött på senare men som jag tycker är utmärkt,,,,

    Dock – det är inte alls säkert att man får diagnosen diabetes genom ett blodsockerprov – fasteblodsockret kan ligga under gränsen och insulinproduktionen på topp, först när sköldkörteln kroknar brakar cirkusen loss men då har det ofta gått många år och massor med onödig övervikt,,,

    Tror sjukvården skulle behöva lite mera kunskaper och helst börja mäta insulinet oxå – fast, varför inte prova LCHF & motion samt Metformin – det är ju så gott som alltid människor med kraftig övervikt det handlar om och en kombination kan vara en utmärkt start.

    Tror det här är ett ganska vanligt sätt i USA där metformin används som bantningsmedel med såvitt jag vet stor framgång – ofta kan personerna ifråga sluta medicineringen efter sin nedgång – det handlar om en tillfällig starthjälp och att snabbt få ned vikten är nog den den bästa medicinen tillsammans med LCHF,,,,

    Tyvärr verkar det vara en trend numera att sätta in insulin alltför snabbt – det är ju ofta inte så stort fel på den egna insulinproduktionen utan det är insulinresistensen som skall åtgärdas – något som torde vara helt omöjligt om man tillför ännu mera insulin,,,

    • AnnFernholm

      Det beror på vad man menar med övervikt. Tittar du på BMI har absolut inte alla med övervikt prediabetes. Många extremt vältränade personer är överviktiga om man tittar på deras BMI.

      • Tombola

        Jag ser att ”hobbydoktorn” ovan har haft lite bråttom, bukspottskörteln ska det nog vara?

        BMI är nog inget bra mått på enskilda personer utan passar bättre på en större population, midjemåttet har börjat användas och passar nog bättre men även det blir ju lite trubbigt om personen ifråga avviker för mycket mot ”normalpersonen”.

        Fast egentligen behövs varken det ena eller andra måttet, man kommer långt med sunt förnuft men det kan nog vara bra för en läkare att ha ett någorlunda objektivt mått att luta sig mot i det fall som den överviktige saknar självinsikt.

        Men oavsett metod så skulle många med rejäl kalaskula eller bred akter må bra av att få sätta in åtgärder även om de ligger under gränsen för att bli klassade som diabetiker mätt med fasteblodsocker – då räcker det sannolikt med kost och motion,,,,

        Nu är det många som går omkring kraftigt överviktiga ända tills de konstateras vara sockersjuka – får de Metformin som hjälp är det inte ovanligt att de tappar 20 – 30 kg på mindre än ett halvår,,,,

  • us

    Det där känner jag igen. Jag var konstant törstig och kissnödig i några år, ända tills jag fick en stroke och man på akuten konstaterade att jag hade diabetes (32 mmol/L i BS vid tillfället.) Ändå har nästan alla i min släkt diabetes. Fattar inte varför jag inte tänkte på det som en orsak. Mer upplysning behövs. Ibland ser man inte skogen för alla träd.

  • Pre-diabetiker

    Jag har lite av samma erfarenhet, dock inte så påtaglig törst och kissnödighet. Då jag år 2007 hade lyssnat på dr Annika Dahlqvists föreläsning på Hälsans hus, så bestämde jag mig för att börja med LCHF-kost. En anledning var att försöka må bättre i allmäntillståndet. Inget direkt att peka på, mer än att jag kände mig sliten. Inom någon vecka så blev jag piggare än jag mindes att jag varit på många år.
    Efter något år på LCHF-kost så fick jag för mig att jag skulle begära ut min journal från vårdcentralen. Jag hade inte varit någon flitig patient. Min journal sträckte sig fram till år 2002. Nu var det år 2007/2008. Mina besök på vårdcentralen hade handlat om förkylningar och typ halsont. Lite återkommande då och då.
    När jag fick min journal så såg jag att ett blodprov hade tagits, jag fick även kopia på lab-prover alltså. Där framgick att mitt HbA1c (långtidssocker) låg precis på gränsen till diabetes typ 2. Provet hade visat 6.9 mmol och gränsen gick vid 7.0 mmol.
    Doktorn på vårdcentralen hörde inte av sig och meddelade något provresultat. Man kan ju tycka att doktorn borde ha gjort det! Typ – ditt blodsocker var lite högt, kom tillbaka om någon månad så kollar vi igen!
    Ett tips till er alla som läser här – begär ut er journal – kanske är ni som jag, att man inte ens kommer ihåg att ett blodprov togs förrän man får se sin journal.

  • D Oldman

    Det här med att sjukvården inte kopplar ihop symptomen med möjlig diabetes är skrämmande.
    Jag själv hade exakt samma symptom hösten -09 till våren -10 och förstod inte vad det kunde vara.
    Viktnedgång kombinerat med törst, sockersug och täta toabesök för att få ut vätskan jag vräkte i mig antog jag vara kopplat med min träning inför Göteborgsvarvet, det skulle bli min andra start där.

    I slutet på mars -10 tyckte jag att det började bli segt så jag tog min blodtrycksmätare och kollade eftersom jag inte hade kollat på någon vecka, mitt alltid perfekta bt var nu 190/110 någonting, så jag tog en promenad ner till min vårdcentral…

    Där fick jag träffa en läkare till vilken jag sa att jag trodde jag fått diabetes (efter kollat mycket på nätet). Svaret blev, efter undersökning, att han inte trodde jag hade diabetes utan det berodde säkert på min ålder (då 59) och det var nog inget att oroa sig för.

    Det togs lite blodprov som skulle analyseras, och sköterskan som tog dom, som jag var lite bekant med, föreslog, efter jag till henne nämnde mina misstankar om möjlig diabetes, att hon kunde ju ta ett prov i fingret direkt och kolla med bs-mätare de hade där.

    Nejdå, ingen diabetes enligt läkaren, bara 22 på mätaren…Ojdå, sade den nästan rodnande läkaren efteråt, ”jag kunde aldrig tro det”.

    Snabbt till akutmottagning, där togs nytt blodprov som visade ingenting utom att värdet låg ovanför maxvärdet på mätaren som var 28..Kunde det kanske vara förklaringen till att jag kände mig något trött på min löprunda som var drygt 12 km två dagar innan det här hände?

    Sedan blev jag diagnosticerad som typ1-diabetiker med tillhörande utbildning på hur man vräkte i sig kolhydrater och parerade med insulin.

    Detta höll jag på med i 3 månader medan jag samtidigt gick igenom allt jag kunde hitta om sjukdomen och dess historia m m.

    Och så hittade jag LCHF och började juli -10 direkt att tillämpa det, tog bort måltidsinsulinet direkt och hade kvar basinsulinet vilket jag undan för undan minskade på.

    Efter ca ett år begärde jag att det skulle tas c-peptid på mig eftersom jag klarade mig på 6E basinsulin per dygn. Min egen produktion hade höjts till normal nivå, så jag bestämde själv (inte sjukvården) att jag tar bort insulinet själv och mäter mycket ofta.

    Resultatet var att jag fick efter måltider max 7,2 i bs och har legat på samtliga långtidsblodsocker på värden 36-39 vilket får duga för mig.

    Nuförtiden håller jag på att fasas ut som typ2 och anses ha haft en släng av det.

    Skrämmande? Ja:

    Varför har inte sjukvården en rutin när det kommer folk med dessa symptom:

    Muntorr, trött, stora urinmängder, sömnig och törstig,

    att ta ett stick i fingret och kolla bs? Hur svårt kan det vara?

    Diabetesavdelningarna delar ju ut broschyrer med dessa symptom och vad man ska göra vid högt eller lågt blodsocker…eller rättare sagt, diabetesavdelningarna delar ut en broschyr som kommer från..novo nordisk…och vad tillverkar de?
    http://www.novonordisk.se/documents/home_page/document/index.asp

    så oväntat. 😀

    Mycket av, vad jag märkt, diabetesvårdens arbete går ut på att lära folk att parera med insulin i samband med att folk äter den av vården påbjudna sockerstinna maten, istället för att förklara för folk att de ska dra ner på sockret i stället…

    Det heter ju, fick jag också höra, att diabetikerna ska kunna äta samma mat som friska, de ska inte missunnas att äta som alla andra.

    Jag undra hur många av diabetikerna därute verkligen är det, utan av slentrian blir åtsagda att pumpa på bara, ta en kaka till…?

    Det borde också vara rutin att efter något år kolla upp c-peptid halt, nu måste man säga till själv.

  • f d anhörig till diabetiker

    Idag skulle ingen i min närmaste omgivning gå fri från mina misstankar om diabetes. Nu kan jag snudd på ”doktorera själv”! 😉
    Tyvärr visste jag inte alls något om diabetes, fattade knappt att sockersjuka och diabetes var samma sak. Med den kunskap jag, som lekman, har idag, hade min mamma fått ett bättre liv som som gammal, sluppit äldrevårdens vanvård, sluppit fotsår, sluppit benamputering mm. Tänk vilket bättre liv jag hade fått själv, sluppit hela sjukvårdsapparaten runt äldre och diabetiker.
    Det är mycket man inte vet och kan, men tänk på det alla ni som läser här – finns diabetes i släkten – så se upp!