Ny gen för fetma – kopplad till nedbrytning av kolhydrater

30 mars, 2014

Hur väl du tål pasta eller ris kan bero på sammansättningen av din saliv. Det visar en upptäckt som publiceras idag i Nature Genetics: Low copy number of the salivary amylase gene predisposes to obesity. Det handlar om proteinet amylas som finns i saliven och som klipper sönder stärkelse i mindre bitar. Studien visar att ju färre kopior en person har av genen som kodar för amylas, desto större blir risken för fetma. Personer som har färre än fyra kopior löper hela åtta gånger högre risk att ha fetma, jämfört med de som har fler än nio kopior. Upptäckten är intressant eftersom det är första gången som forskare har kopplat vår vikt till förmågan att omsätta kolhydrater. Dessutom är skillnaderna mellan grupperna stor.

Jordbrukare har bättre förmåga att bryta ner stärkelse

Forskare har tidigare sett att det finns ett samband mellan salivens amylas och människans omställning till jordbruk: Diet and the evolution of human amylase gene copy number variation. Den studien visade att jägar- och samlarfolk, som sällan äter kolhydrater, har färre genkopior för amylas än vad exempelvis japaner och amerikaner har.

Frågan är då hur salivens förmåga att bryta ner stärkelse kan påverka utvecklingen av fetma? Det finns en studie som visar att låga nivåer av amylas i saliven är kopplad till en långsam utsöndring av det blodsockersänkande hormonet insulin: High endogenous salivary amylase activity is associated with improved glycemic homeostasis following starch ingestion in adults. När insulinet dröjer, kommer stärkelsen i maten att orsaka en högre blodsockertopp och blodsockret blir mycket svängigare. Det i sin tur driver hungerskänslor, visar annan forskning.

Olika personer reagerar olika på en kolhydratrik mat

Det kan också finnas andra förklaringar till varför lite amylas i saliven ökar risken för fetma. Den exakta orsaken vet ingen ännu. Alldeles oavsett visar denna studie att vi människor reagerar olika på olika former av kost och att det inte finns ett kostråd som passar alla. Så här uttrycker en av forskarna det i the Guardian: ”…this is an important step in realising that all of us digest and metabolise food differently – and we can move away from ’one-size fits all diets’ to more personalised approaches.’