Periodisk fasta och IGF-1 på tapeten igen

13 juni, 2013

I måndags körde Vetenskapens värld sitt program om periodisk fasta i repris. Jag kan se på min bloggstatistik att många nu googlar efter information kring tillväxtfaktorn ”igf-1” och ”periodisk fasta”. När programmet sändes första gången skrev jag ett inlägg:

Varför är periodisk fasta bra för kroppen och för hälsan?

Den bild bbc-reportaget ger av kroppens tillväxtsystem är lite väl förenklad. En forskare får det att framstå som att allting blir frid och fröjd bara nivåerna av tillväxtfaktorn IGF-1 går ner. Men effekterna av IGF-1 regleras på ett mycket mer finstilt vis. Tillväxtfaktorn IGF-1 binds upp av så kallade bindningsproteiner. Vi har ett lager av IGF-1 i kroppen. Nästan allt sitter kopplat till bindningsproteinet IGFBP-3. Det hämmar effekten av IGF-1. När IGF-1 går upp, går i allmänhet också halterna av IGFBP-3 upp.

Mycket godis gör att kroppen släpper IGF-1 fritt

Det är viktigare att ta reda på hur mycket fritt IGF-1 vi har i våra kroppar. I läroboken ”IGF and Nutrition in Health and Disease”, står bland annat att läsa att halterna av bindningsproteinet IGFBP-1 är viktigt för just detta. Ju mindre IGFBP-1, desto mer fritt IGF-1. Halterna av IGFBP-1 är i sin tur direkt kopplat till halterna av insulin i kroppen. När insulin går upp, går IGFBP-1 ner. Enkelt uttryck: när vi äter en massa socker och kolhydrater kommer vi att få mer fritt IGF-1 i kroppen.

Ett sötare blod berättar jag om ett försök där jag åt en massa godis tillsammans med Kerstin Brismar, professor på Karolinska institutet. Hon mätte bland annat vilken effekt allt socker fick på halterna av IGFBP-1. Här är resultatet:

Resultat Brismar

Min kurva är den blå. Godiset gjorde att IGFBP-1 gick ner ordentlig. Kerstin Brismar låg lågt redan från början. Förklaringen är att hennes kropp är insulinresistent (prediabetisk). Hon har ofta höga insulinnivåer och allt godis fick hennes bukspottkörtel att pumpa ut 10 gånger mer insulin än vad min gjorde. Hennes höga insulinnivåer gör att IGFBP-1 ligger lågt under lång tid. Det här försöket fick henne att kraftigt dra ner sötsakskonsumtionen och börja motionera.

IGFBP-1 har i många studier visat sig vara en väldigt bra mått på hur mycket av det farliga bukfettet vi har och hur ”insulinresistenta” vi är. Låga halter IGFBP-1 leder till onormalt höga halter fritt IGF-1. Det i sin tur accelererar en hel rad processer i kroppen. Till exempel triggar IGF-1 tillväxt av cancerceller. Läkemedelsbolag har satsat enorma pengar på att försöka stoppa IGF-1-signaleringen vid cancer. Att vi idag har mer fritt IGF-1 i kroppen förklarar sannolikt varför till exempel antalet fall av bröstcancer och tarmcancer ökar.

IGFBP-1 är en viktig tillväxtbroms i kroppen

Mot slutet av programmet pratar reporter visserligen om hur viktigt det är att få ner mängderna insulin i kroppen. Men han talar aldrig om att orsaken är att IGFBP-1 då går upp. Det leder till att tillväxten i kroppen bromsas. Många får omedelbara hälsoeffekter, till exempel en bättre hud (både insulin och IGF-1 drar igång talgproduktionen). Läs mer om IGFBP-1, kroppens tillväxt och kopplingarna till cancer i Ett sötare blod.

Den bild som ges i bbc-reportaget, att mycket protein i dieten leder till höga halter IGF-1 och att detta accelererar åldrande, är alltså för förenklad. Socker och snabba kolhydrater spelar en väldigt stor roll för kroppens åldrande.

Här är ett inlägg om alla hälsotrender och varför de egentligen kretsar kring och samma effekt i kroppen:

Blodsockret – spindeln i hälsonätet