Våra barn växer i en allt snabbare takt – varför?

26 augusti, 2014

Idag skriver DN om en tydlig trend bland våra bebisar: de är allt större när de föds. Gravida kvinnor väger allt mer och det smittar av sig på barnen, vilket leder till en ökad risk för komplikationer under bland annat förlossningen.

Dessvärre stannar inte barnens höga tillväxttakt av när de har kommit ut ur magen. I min kommande bok, Det sötaste vi har, kommer du kunna läsa om de data som talar för att dagens barn växer snabbare än någon annan generation. När barn är runt 6-7 år gamla ska de normalt nå sitt lägsta BMI under livet. Detta kallas för adiposity rebound. Men nu kommer denna bmi-dal allt tidigare och detta är kopplat till en ökad risk för övervikt och fetma senare under livet. En tidig bmi-dal har också ett samband med en ökad risk för en tidig pubertet.

Historiskt höga nivåer av insulin i barnens blod

Forskare som jag har pratat med tror att orsaken är att våra barn har historiskt höga nivåer av insulin i sitt blod och att detta börjar redan i fosterstadiet. Att våra barn sedan får mer än en femtedel av sina kalorier från tillsatt socker kan förklara den fortsatt snabba tillväxten. Det blodsockersänkande hormonet insulin fungerar som en tillväxtfaktor. Dessutom slår insulin delvis ut ett slags tillväxtbroms, IGFBP-1, som vi har i kroppen. När bromsen lättar rullar tillväxten fortare.

En annan sak som forskningen nu pekar på är att om ett barn har fetma i övre tonåren kommer antalet fettceller att bli fler än normalt och det högre antalet hänger med barnet under resten av livet. Tydligen bestäms mängden fettcellerna någon gång i 20-årsåldern. Går vi upp i vikt efter detta blåser fettcellerna istället upp sig som ballonger. De verkar inte bli fler. Det har stamcellsforskare på KI visat.

En tidig pubertet är också kopplat till en ökad risk att drabbas av typ 2-diabetes senare under livet. Det skriver bland annat den amerikanska diabetesorganisationen ADA om här: Early Puberty Linked to Higher Type 2 Diabetes Risk.

Om vi fortsätter så här kommer våra barn helt enkelt sluta som halvjätten Hagrid i Harry Potter.



  • EvaLi

    Intressant men skrämmande! Jag väntar med spänning på din nästa bok. Härligt att du är tillbaka på bloggen igen. Lycka till med boken.

  • Patricia

    Samtidigt kan man läsa att norska mammor bantar under graviditeten för att det ska vara ”finare” att föda små barn.
    Det är ju normalt att gå upp 10-15 kg under en graviditet. Sen visar ju forskning också på att det är bättre med stora barn (inom normalsnittet) för de klarar en förlossning bättre.
    Jag tror på att ha en sund livstil och undvika alla lightprodukter.

    • Ann Fernholm

      Lagom är helt enkelt bäst. Den norska trenden verkar helgalen.

  • SGK

    Jag såg ett gammalt debattprogram med bl.a. Kostdoktorn och Claude Marcus för nån vecka sedan. Ett av Marcus argument mot lågkolhydratkost var att barn (specifikt epilepsibarn) blev kortare än andra barn. Det är tydligt att det finns en norm i vårt samhälle att man ska vara lång. Men efter att ha läst Ett sötare blod känns det som att det egentligen är följden av en osund livsstil. Man kanske måste börja ifrågasätta det långa idealet, även om nu Kostdoktorn själv råkar vara riktigt lång 🙂

    • Ann Fernholm

      Barn med epilepsi äter en otroligt strikt form av lågkolhydratdiet, där 80-90 procent av maten består av fett. Forskning visar att de växer långsammare, men eftersom de också går in i puberteten senare kommer de växa under en längre tid i tonåren. Vet inte om de blir kortare, men samma sak händer med barn som har typ 1-diabetes och sprutar sitt insulin. De växer långsammare, kommer i puberteten senare, växer under längre tid och når samma slutlängd som andra barn.

      Men det är ju en stor skillnad på en ketogen diet och en normalare form av lågkolhydratdiet. Sådan äter barn i andra delar av världen, ex samer och inuiter har ju traditionellt ätit så.

      • SGK

        Då handlar det inte bara om värderingar alltså, Claude Marcus hade inte total koll på fakta helt enkelt.